Storslagna berg – vackra vyer
På den norra sidan av Salpausselkä reser sig klippiga sluttningar med utsikt över det mosaikartade landskapet med sina små vattendrag och skogar. Besökare kan beundra de vackra vyerna från bland annat Katajavuori, Mustalamminvuori och Olhavanvuori. Den som vill ta sig ännu högre kan klättra upp i Mustalammis utsiktstorn och njuta av vildmarkskänslan under olika årstider.
Istiden formade Repovesis storslagna klippor, som är unika till både sin form och sin sammansättning. Sprickorna som inlandsisen lämnat i sydostlig-nordvästlig riktning syns tydligt till exempel på Olhavanvuoris klippbranter. I solskenet syns det tydligt hur ljuset bryts och skapar nya former på klippbranternas yta. Under århundrandenas lopp har stora stenblock lossnat från Olhava klippvägg. De största tittar fortfarande fram som små öar i Olhavanlampi.
Granit och sällsynt rapakivi
Nationalparken ligger inom både det centralfinska granitområdet och Viborgs rapakivimassiv. Brytningslinjen mellan de två bergarterna går i öst-västlig riktning strax norr om Lapinsalmi bro.
Berggrunden i Repovesi nationalpark består till största delen av centralfinsk granit, som är 1 900 miljoner år gammal. Den för graniten typiska rätvinkliga sprickningen syns tydligt vid Kuutinlahti: ett väldigt blockfält har uppkommit av lossnade stenblock vid Kuutinvuoris strand för cirka 9 300 år sedan.
Området i Repovesi söder om Lapinsalmi sund hör till Finlands största förekomst av rapakivi, Viborgs rapakivimassiv, som är sällsynt i hela världen. Bergarten rapakivi är inte lika erosionsbeständig som granit. Därför har landskapet i den södra delen av parken mycket färre blottlagda klippor än granitområdet och topografin är jämnare.
Räven i Repovesi
Repovesis mosaik av höga berg, låga myrar och karga sjöar bebos av folksägnernas luring, räven. Detta rödbruna hunddjur har bebott Finland under tusentals år. Rödräven uppskattas ha varit ett av de första däggdjur som återvänt till Finland efter istiden. Under samma period anlände även bland annat älgen och skogsharen från sydost.
Rödräven är inte lika skygg som många andra rovdjur. Särskilt nattetid eller i skymningen kan man påträffa räven under en av dess nattliga jaktutfärder. Dess kännspaka ludna svans, långa ben och kroppsbyggnaden, som är smäckrare än hos en mårdhund, hjälper en att identiera en räv som tassar omkring i skymningen. Dess viktigaste föda är gnagare, men för en allätare som räven duger också växter, bär och kadaver. Ibland bär räven med sig sitt byte till sitt gryt där den matar ungarna, eller så lagrar den bytet i andra dolda hålor. Den gräver själv ut sin lya men den kan också ta i bruk hålor som andra djur grävt. Det är även vanligt att räven bosätter sig i naturliga hålor, som kan ha en förbindelse till andra håligheter där den gömmer sitt byte. Rödräven får vanligtvis 2–12 valpar.
En yvig, lång svans avslöjar att räven mår väl. Vid kallt väder kryper räven ihop i en ring. Svansen skyddar då särskilt tassarna och nosen mot kylan. I en idrottstävling i djurvärlden skulle räven åtminstone vinna i en gren, nämligen sorkhopp. En räv som dyker med huvudet före ner i snön är både ett effektivt rovdjur och en lustig syn. Räven travar ofta. Vintertid avslöjar ett pärlband av tassavtryck att en räv vandrat genom snön. Räven har hunddjurets karaktäristiska spårstämpel, med fyra tår och synliga kloavtryck.
I finska folksägner ingår ofta räven som ett illmarigt, knipslugt och fyndigt djur. Den har ansetts vara svår att jaga. Enligt somlig folktro är det även mickel som står bakom uppkomsten av norrsken. Den uråldriga eldrävens päls troddes nämligen slå gnistor när eldräven pilade runt Lapplands fjäll – så att den fick natthimlen att flamma upp. Där många språk hänvisar till nattliga eller nordliga sken (såsom norrsken på svenska eller northern lights på engelska), härleder sig det finska ordet revontuli från repo, ett fornfinskt ord för räv.
Naturrikedom
I skogens dunkel trivs många arter
Över hälften av Repovesis trädbestånd består av tall. I den talldominerade moterrängen växer det lingon och blåbär samt lavar och mossor. På de kala bergens ytor breder vinterlavar ut sig som gröngråa halvcirklar och på markytan lyser kochenillavens klarröda toppar. Man kan även hitta svamprariteter, ifall man kan söka pärlmusseron ur älgspillning eller kamjordstjärna i myrstackar. I de brända skogsområdena tittar skira mosippor fram i vårsolen. På Repovesis moar finns också en mångsidig fauna.
Fåglar som trivs i gamla skogar samt flygekorren
Repovesis äldsta, drygt 200 år gamla tallar har besparats från avverkning på de branta bergsbackarna. I de gamla skogarnas skydd bor bl.a. lundsångaren, mindre flugsnappare och svartmes. Även spillkråkan kan ofta ses och höras. Den tretåiga hackspetten däremot är de gamla granskogarnas tysta knackare. Den färskaste nykomlingen i Repovesi är gråspetten.
Europas minsta uggla, alltså sparvuggla häckar i de dunkla granskogarna, ofta i den större hackspettens gamla bohålor. Berguven å sin sida håller till på de ståtliga klippbranterna. Speciellt under de stjärnklara nätterna i mars förivrar sig ugglorna till spelhoande. Repovesis största dagsrovfåglar är fiskgjusen och duvhöken.
Repovesi har ett livskraftigt flygekorrbestånd. Den skygga flygekorren trivs speciellt i gamla grandominerade blandskogar, som ger den skydd mot rovfåglar och mårdar. I björkskogarna finner flygekorren föda samt gamla hackspetthålor som sitt bo.
Fuktiga skogar
Mellan de höga bergen finns det frodiga lundaktiga områden, vars sällsynthet är skogslind. Sommarnätter kan man i de frodiga lundarnas skydd känna doften av nattviol.
I Repovesi har våröversvämningarna eller kanadabävrarnas dammar bildat små klibbalmadar runt bäckarna, som även under soliga sommardagar är dunkla och svala. På madmyrarna dör björkarna ofta stående. De torra björkarna erbjuder ofta ett utsökt växtunderlag för fnöskticka, björkticka och eldticka.
Smålommens hörbara rop
Vid Repovesis skogstjärnar häckar ett av Finlands tätaste smålomsbestånd. I april - maj återvänder smålommarna till Repovesi och börjar häcka. De häckar vid de små myrkantade tjärnarna och ibland t.o.m. vid myrarnas små höljor. Smålommarnas vårliga spel är så ljudligt och livligt, att om man övernattar i närheten kan man knappt sova. Speciellt vid Olhavanlampi ekar ljuden i klippbranterna.
Smålomtjärnarnas liv
I maj - juni ruvar smålommen i sitt bo som flyter på en torvflotte. Den skygga smålommen trivs på sin "boholme", eftersom den där är trygg för botjuvar. Efter att de kläckts övar de små ungarna sina simkunskaper bland näckrosorna.
Smålommen kan dyka under vattnet över en minut. Den fiskar genom att dyka i de större sjöarnas klara vatten. Till sin föda nappar den små fiskar, såsom mörtar och abborrar. Då den flyger över sjöarna kacklar den högljutt.
Smålommen hör till lomfåglarna och även dess nära släkting storlommen häckar i Repovesi. Smålommen är mindre än storlommen, ca 53 - 69 cm lång med ett vingspann på 106 - 116 cm. Till smålommens kännetecken hör den mörkbruna ryggen, det gråa huvudet samt en roströd fläck på halsen som på långt avstånd kan se svart ut. I vinterskrud och som ungar är smålommarna mycket ljusare.
Då den flyger sträcker smålommen sitt huvud långt fram, medan halsen hänger en smula nedåt. Flygningen ser inte speciellt reslig ut. I oktober - december flyttar smålommen söderut i små flockar. På våren återvänder 1 000 par till Finland.
På senaste tiden har smålommens bestånd minskat såväl i Finland som i Europa. I Repovesi häckar det över tio par av denna vackra fågel. I Finland har smålommarna lidit av att dikningen har sänkt tjärnarnas vattenyta, då skogstjärnarna har fått för branta stränder för dem. Vandrare bör minnas att smålommen som den ödemarksfågel den är, lider av störning orsakad av människan. Man bör låta Repovesis smålommar vara i sin egen frid och titta på dem endast på avstånd.
Elden som verktyg för naturvården
Skogsbränder hör till den naturliga utvecklingsgången i boreala skogar. Även i Repovesi syns många spår av tidigare skogsbränder, såsom förkolnade gamla stubbar. Under gångna decennier har en stor del av Repovesis skogar använts för skogsbruk. Ett tecken på det är den ensidiga skogsstrukturen. Restaureringsbränning har använts effektivt i Repovesi för att återställa de tidigare ekonomiskogarna i naturtillstånd.
Elden påverkar skogens struktur och artbestånd på många sätt. En del av trädbeståndet dör direkt, en del skadas och dör under årens lopp, och några fortsätter att växa om än något försvagade. I en brandhärjad skog finns olika grader av murkna träd och en ny generation av träd växer fram vid sidan av de träd som klarat branden. För vissa arter är elden en väsentlig del av deras livscykel. Bland skalbaggsarterna kan nämnas sotsvart praktbagge och rödhalsad brunbagge, som förnimmer ett brandhärjat område på långt håll och snabbt är framme på platsen. Efter insekterna kommer hackspettarna. Mosippan frodas i områden som brandhärjats. Under årens lopp blir också tickorna allt fler.
Repovesi är ett område där regelbunden restaureringsbränning genomförts i naturvårdssyfte. Hittills har cirka 60 hektar skog bränts på sex olika platser. En del av platserna ligger alldeles intill vandringsleder.
Restaureringsbränning i naturvårdssyfte genomförs endast när det råder varning för terrängbrand, då terrängen säkert är tillräckligt torr. Räddningsverken känner alltid till när skog ska brännas och tillstånd krävs för åtgärden. Restaureringsbränningar är säkra när de är omsorgsfullt planerade och förberedda, och väderleken tas i beaktande.
Repovesi nationalpark
- Inrättad 2003
- Repovesi nationalpark 16 km² och Aarnikotka-skogens naturskyddsområde 14 km² bildar en 30 km² stor helhet.
- Områdets östra delar hör till Pahkajärvi skjutområde, där det är förbjudet att röra sig.
Repovesi nationalparks symbol är rödräv.