Naturen i Torronsuo

Torronsuo, Finlands djupaste myr

Torronsuo bildades i en avlång, lerbottnad vik i sydvästra delen av Tammela högplatå, när Yoldiahavet drog sig tillbaka till följd av den snabba landhöjningen. För cirka 8 500 år sedan bestod det här området av en vidsträckt sjö, vars grundaste delar, bland annat Torronsuo, så småningom började växa igen. Rester av döda växter bildade lager på det fuktiga, syrefria underlaget, där de förmultnade och bildade torv som med tiden blev till torvavlagringar. 

Slam och starr gjorde torvlagret en dryg meter tjockare under de första 4 500 åren. Den egentliga försumpningen blev allt snabbare när vitmossorna tog över. Under de följande 4 000 åren ökade torvlagret med flera meter vitmossetorv. Torvlagret som uppkommit under tusentals år innehåller spår av olika tidsperioder i vågräta avlagringar. Både torra och kalla tidsperioder har förekommit. En skogsbrand som härjat på den stora mossen syns som en svart förkolnad ådra i torven. Myrväxters pollen, hela trädrötter, föremål som sjunkit ner i myren samt rester av växter ligger i lager på lager i den djupa mossen. 

Idag är torvlagret i Torronsuo i genomsnitt 5,6 meter tjockt. De tjockaste torvlagren når djupare än 12 meter, vilket är rekorddjupt i Finland. Vitmossan växer 1–2 cm om året och mossens torvyta stiger på lång sikt med i genomsnitt 1,1 mm om året.  

Torronsuo nationalpark består nuförtiden nästan enbart av kärrmarker. I mitten på myrområdet finns det många små tallbevuxna skogsholmar. Torronsuo är inramat av skogar, åsar, branta klippor och utsiktsberg med vidsträckt utsikt över mossens olika delar. 

Högmossens vitmossemyrar och höljor

Torronsuo är den största högmossen, det vill säga välvda mossen, i Södra Finland som har bevarats i så gott som naturligt tillstånd. I det över tio kilometer långa myrområdet finns några tydliga koncentriska centrala mossar. Kring dessa finns torra vitmossemyrar där det växer ris och träd, fuktiga höljor och gölar med öppet vatten. Vitmossemyrarna, höljorna och gölarna är olika former av högmossen och de definieras bland annat utifrån mängden vatten. 

De centrala platåerna med sina tjocka torvlager har utvecklats först och därför höjer de sig flera meter över de frodigare och våtare kantzonerna, där torvlagret är tunnare. På grund av att högmossen ligger högre än omgivningen får den inte näring med det avrinnande vattnet och också växter med riktigt långa rötter har förlorat kontakten med mineraljorden. Vegetationen får näring endast från regnvattnet och därför trivs endast arter som är anpassade till karga förhållanden här.

Liksom många andra högmossar består Torronsuo av flera olika myrtyper, eller med andra ord av olika habitat för myrväxter. Tydligast kan man urskilja de gran- och björkdominerade skogskärren i områdets kantzoner, de tallbevuxna mossarna samt de öppna, blöta och näringsfattiga fattigkärren som domineras av vitmossa i mitten. Varje myrtyp har sin egen typiska flora och fauna. 

Tillflyktsort för insekter och fåglar

För fåglar är Torronsuo med sina kantskogar ett viktigt häckningsområde och en rastplats under flyttningstiderna. Vår och höst vistas stora flockar av flyttande tranor på mossen och på sommaren ruggar tranorna här. De stora höljorna är omtyckta bland vattenfåglarna och vadarna. 

Till det stora myrområdets fågel- och insektfauna hör även nordliga arter. På högmossen fladdrar vackra dagsfjärilar såsom klintvisslaren, Frejas pärlemorfjäril och Friggas pärlemorfjäril. Dessa har fått ett tillflyktsställe på Torronsuo. I övriga delar av Södra Finland har de som följd av uppdikningen av myrar försvunnit eller blivit sällsynta. Åtminstone sporadiskt häckar nordliga arter som stjärtand, varfågel och brushane på Torronsuo. Även fjällens melankoliska visslare, ljungpiparen, har ett rätt så tätt bestånd på Torronsuo.

Talpianjärvis fågelparadis, en tidigare sjö som torrlagts till en våt strandäng, är känt för sitt rikliga bestånd av småfläckig sumphöna. Talpianjärvi är numera en del av nationalparken.

Myrnaturens syrliga tranbär

Myrvegetationen på Torronsuo är synnerligen mångsidig. Utöver flera typer av vitmossa trivs också de typiska högmosseväxterna ljung, skvattram, odon, kråkbär, dystarr och kallgräs på Torronsuo. Den ställvis lundartade floran på myrens holmar utgör en kontrast mot högmossens karghet. På Kiljamo skogsholme blommar t.ex. blåsippa och vårärt om våren. Lindar och skogstry hör till holmarnas vedartade lundväxter.

Dvärgbjörk, hjortron och ställvis rikligt med tranbär ger området en fläkt av nordligare breddgrader. Tranbäret är Torronsuo nationalparks symbolart.

Sällsynta mineraler

Torronsuo har varit känt för sin kvarts ända från 1700 -talet, samt för sina sällsynta mineraler, så som olika pegmatiter, sedan början av 1800 -talet. Av de 60 pegmatitmineraler som hittats på området har 15 upptäckts här för första gången i Finland. Sukulatiten, som fått sitt namn efter Sukula by, hittades på området för första gången i världen. År 1862 besökte A. E. Nordenskiöld Torronsuo för att närmare undersöka områdets tantalmineralförekomst. Från detta besök härstammar nästan alla Europas muséers första tantalmineralprover.